Bäcksvart natt med underbara eldflugor

För några nätter sedan, en tidig morgon, låg jag tittade på den grådisiga himmelen som snart skulle börja att ljusna, och där kom en liten, långsamt, blinkande, blå gnista som likt en liten själ mystiskt guppade fram genom luften. Den landade på den unga palmen bara någon meter från mitt fönsterbläck. Snart slocknade den helt och morgonen blev återigen orientaliskt disig och stilla, men jag låg där fortfarande i min säng i djup fascination över vad jag hade sett. Det var så magiskt.

Vid frukosten samma dag så berättade jag om vad jag hade sett och då berättade dem att det finns ett fält en liten bit bort där det finns ganska många utav dem. Den yngste killen i familjen, Socheat lovade att ta mig dit samma kväll.

När vi började gå dit så var världen bäcksvart, natten hade verkligen omslutit sin ogenomträngliga sammetsmörker kring minsta lilla grässtrå. Tur som det var så hade Socheat och Sambath med sig en ficklampa som användes temporärt, sporadiskt och impulsivt till så gott som ingenting och mycket mer än hitta farliga stenar och gropar i vägen.



I en tveksam takt sneddade vi igenom ett fält, en genväg var skulle det nog föreställa, och nu strövade utan att ha en stampad jordväg under våra fötter och det torra gräset stacks lite lätt när det prasslande trampades ner. Mitt ute på fältet så hände det som jag hoppades inte skulle ske. Min fot stack till och det kändes som om något litet monster attackerade min stackars försvarslösa, enbart flipflopbeklädda, fot. Det stack till som om en gigantisk spindel gått ut för full på mig. Jag skrek, hoppade till i panik och grep tag i Sambaths tumme i en klent klängande och skräckslaget litet grepp. När ficklampan väl kom på och visade oss vad som hade fått mig att hoppa högt upp i luften så såg vi att det enbart var en kvist, men det var inte vilket sorts kvist som helst, vill jag nog påpeka. Den hade nämligen fem centimeter långa taggar, likt en gigantiskt törnbuske. En del av kvisten satt till och med fast i min sula. Trotts smärtan så var fann jag varken blod eller märken. När mitt hjärta tagit lugna slag igen och min röst landat bland ett lite lägre tonläge så skrattade vi hjärtligt och fortsatte sedan lunka mot vårt mål.

Väl framme så såg jag inget till en början, men med lite tålamod så kröp små ljusfläckar fram ur gräset och flackade iväg över fältet. Det var alldeles magiskt, som om att stå mitt inne i en disneyfilm. Jag glömde nästan att andas när natten plötsligt fick liv. Mina två guider var inte lika begeistrade som jag utan blev däremot mycket angelägna att livligt jaga de små krypen, och visst fångade dem några.