Då börjar det!

Nu börjar det. Jag har omsorgsfullt blivit avvinkad av mina kära föräldrar och världsvant strosat igenom säkerhetskontrollen på mitt gamla vanliga vis. Uppenbarligen är det mycket mer chockerande och mindre kul när en passagerare som säger "Tada!" då den kommit igenom metalldetektorn utan ett pip. De fnissade lite iallafall, men var inte alls välkomnande för den vanliga sortens "båda vi jobbar här och ses flera gånger dagligen-konversation".

Införskaffat en "se-fin-ut-på-flygplanet-puderdosa" i tax free'n och i kassan satt en bedårande söt och otroligt oskyldigt gullig kille, men en annan kassörska, tjejen bredvid, ropade glatt till mig att den kassan också var ledig. Ledsen att överge min tredje position i kön lunkade jag över och beklagade mig skämtsamt att jag inte fick träffa "sötnosen mittemot". Hon tyckte nog att det var väldigt kul eftersom mungiporna gjorde en glad liten dans upp bland kinderna och högfnissade glatt. Hon var väldigt trevligt och jag kan lätt räkna upp en tiotal vänner som skulle kunna göra det mesta för att få en liten date med henne, men hon var inte ens i närheten så söt som killen mittemot.

Det är ganska kul att sinnet kan få små ting verka som världens viktigaste just utan något vidare större perspektiv... att jag sitter och väntar på flyget som ska ta mig till Kambodja i tre månader kommer knappt in i tankarna på mig. Inte ett dugg nervös är jag. Jag småfunderar på om det är en ny form av mitt distraherade sinne eller att jag bara har blivit jävligt världsvan.

Turistlikt står jag och betraktar mitt nästa fordon.