skrivet 2012-02-10 Jag minns för länge sedan en diskussion jag hade bland mina bekanta i Norge. Vi diskuterade vilt och länge men utan att enas. Det vi diskuterade var huruvida det var rätt eller fel att ha språkkrav på de som invandrade till Norge, alltså krav på att de måste läras sig norska. Jag tyckte att det var orättvist att kräva att någon skulle lära sig norska eftersom alla inte kanske kan eller vill. Tänk er någon som söker ett bättre liv, istället för fattigdom, svält, krig eller förföljelse som är alldeles för gammal, har svår dyslexi, är döv eller stum, är folkskygg eller är i en annan situation då hen inte har möjlighet att lära sig norska.
"Tänk er att man glömmer bort var man är och vilken situation man har runt omkring sig. Inget land och ingen kultur. Två människor möts och dem talar två olika språk. De vill förstå varandra, men då måste någon lära sig den andras språk, vem?". Så löd min frågeställning och mitt svar är ganska solklart. Båda, efter sin bästa förmåga och om den ena har möjlighet att lära sig och den andra inte, då är den enas ansvar att lära sig. Att hävda att den ena står på den andras mark, det tycker jag är irrelevant, även om den ena var där först eller är störst. Att vara störst eller flest är bara ett argument som går ut på att göra någon annan mindre och färre.
Med detta i åtanke sitter jag nu i en mycket intressant situation. Igår sade Pai, en kvinna i familjen som jag umgås väldigt mycket med under dagarna här hemma i huset att hon önskade att hon kunde engelska så att hon kunde prata med mig, då tänkte jag att jag har nog lättare att lära mig khmer än vad hon har att lära sig engelska, men samtidigt suckade jag trött inombords. Att lära sig khmer kommer att bli jobbigt, det är nämligen otroligt svårt att uttala och de använder ett skrivspråk som verkligen inte liknar något annat på denna jord, alltså de använder inte bokstäver som A, B och C utan sina egna tecken. Det intressanta är att nu när jag skriver detta så inser jag att jag är i Kambodja här som en engelsklärare, ensam främling som prompt försöker lära sin omgivning sitt eget språk.

Till mitt försvar så är det dem som vill lära sig och jag tror att engelskan som numer nästan är ett planetärt språk kan ge kambodjanerna en röst i världen, politiskt och kulturellt, en bättre möjlighet till businessverksamhet och en ofantligt större tillgång till utbildning och information. Det är väl ingen dålig "ursäkt", eller?
Jag fick dock en intressant tanke, tänk om det finns någon typ av mönster i det hela, liksom en hierarki. Att man ser olika språk och kulturer och jämför dem på en skalan som mäter hur attraktivt språket är.
- Lägst på skalan finns oönskade språk. Språk som ingen ser värde i att lära sig eller ens i att finnas.
- Som nummer två finns ignorerade språk. Språk som ges rättighet att finnas, men ges inget värde i att lära sig.
- Som nummer tre finns behövda språk. Språk man behöver lära sig för att överleva, kommunicera med sin direkta omgivning och sin kultur.
- Högst på skalan finns attraktiva språk. Språk folk önskar att lära sig.

Jag tror att denna skala inte är så svartvit och definierad av steg så som jag beskrivit den, utan mer som en steglös gråskala och att ett språks placering på skalan kan bero på kulturella eller personliga värderingar. Vad är viktigast, religion eller teknologi, pengar eller välfärd, militärisk makt eller demokrati? Jag tror att olika folk i världen har olika värderingar om vad de tycker är viktigast och därmed utgör det hur attraktivt det associerade språket hamnar på skalan. Jag tror också denna modell kan inkludera olika former och användning utav språk, till exempel dialekter och sociolekter. Detta kan ge en möjlig förklaring till varför mina bekanta ville att norskan skulle vara det enda obligatoriska språket i sin omgivning. De tyckte kanske bättre om sin kultur och sämre om de andras.
Jag har lagt märke till att kinesiska, koreanska och japanska också är språk som är attraktiva och något studerade bland den kambodjanska befolkningen, vilket jag verkligen inte ser som något konstigt med eftersom de tre nationer finns här som starka handelskrafter, välgörenhetsorganisationer, samhällsutvecklare och kommersiella underhållningsgiganter. Återigen ser jag en liten förklaring i min teori.