Snabbköpet på landsbygden

Charken.


Ägg och vitlök.


Fiskdisk.


Grönsaksavdelningen.


Sammanfattat kan man nog beskriva det som annorlunda, om än inte motsatt. Kött och fisk ligger tillsammans i trettio graders skugga medans fluggor festar för fullt. Stanken är inte utav denna värld och min mages reaktion är något i stil med existensångest, men det är otroligt glada människor överallt som fläktar sig vid sina solvarma ägg och hackar lever på "här-hackar-vi-allt-skärbrädan" i trä.

Sanitär kunskap och praxis skulle vara ett vinnande hälsoprojekt här. Jag grämer mig bara på hur det ens är möjligt att förändra någons matkonsumptionskultur. Materiellt så finns varken resurs(pengar) eller möjlighet(tillgång till kyla eller el). Kanske kommer det bli enklare att finna nya mönster när ekonomin har fått lite flyt... om den nu kommer göra det och ifall den gör det, till vilka i samhället rinner inkomsten till?

En tur till den lokala marknaden

Grannskapets typ av dammsugare.



Jycken är oroväckande rufsig men otroligt väldresserad och lugn.



Eftermiddagssolen lyser fint upp de sista minuterna innan stängning nalkas.



Allt här här en något skön junky och postapokalyptisk stil.


Den här guldiga kissemissen är nog det mest asiatiska jag för tillfället kan tänka mig.



Den asiatiska vinka-välkommen-kissen i grannbutiken får nya batterier.

Drickbart bo

En sjukt varm dag är ett ypperigt tillfälle att ligga dvalandes på husets något svala kakelgolv och svalka sig med sval svalbosdryck. Söt dryck på burk gjord av svalbon och vit svamp. Visst låter det oemotståndligt gott?


Då Red Bull påstår sig att ge dig vingar så kan man nog lite vitsigt säga att denna dryck har kapat någons.

Matkonsumtionskultur

För övrigt har jag observerat att en olikhet mellan vår matkultur i Sverige och den här i Kambodja. När vi köper och äter kött i Sverige presenteras och serveras det med så få detaljer som möjligt som påminner oss att det faktiskt är ett djur vi konsumerar. Så få ben som möjligt och färdigstyckat. Här i Kambodja så är ett helt djur ett fint djur. Styckat är billigt och mindre pålitligt. Här görs ingen tyst censur.

Brännande besked

Idag fick jag besked från doktorn jag besökte på SOS International-kliniken inne i Phnom penh och han sade att jag hade en bakterie som hittills har orsakat allt mitt lidande och därmed med också min lidande inspiration för att skriva. Imorgon bitti ska jag in till Phnom penh igen för att hämta lite bli-frisk-piller. Då ska jag använda solskyddsfaktor. För se vad den kambodjanska solen gjorde med den bleka, lilla främlingen under en ynka timme. Och nej, mamma, det gör inte ont. Det ser bara vansinnigt roligt ut. De säger att jag ser ut som halv-främling/halv-kambodjan i familjen.

Utflykt till Phnom Penh

Jag bor i en liten risodlarby utanför huvudstaden Phnom penh och det tar ungefär 40 min att skumpande befärda sig in till centrum med moped. Med tuk-tuk kan jag berätta att färden tar otroligt mycket längre tid och dessutom så skulle jag snarare beskriva landvägsåkning kan rättvist beskrivas som en ambulerandeabortklinik. Jävlar mig anamma vad det guppade. Trotts min oro så var Selai, familjens gravida unga kvinna med när det bar iväg och helt lugnt viftade hon bort all oro. Hon skulle ju shoppa och det med det i sikte så skulle hon säkert kunna bestiga berg om det så stod i vägen.



Väl inne i Phnom Penh så bar det direkt av till Russian market. En av de stora marknaderna där praktiskt taget nästan allt finns att köpa. Under ett gigantiskt, lågt liggande tak som skyddade mot skugga och regn, tyvärr inte mot värme, så består marknaden av hundratals små bås som är till bredden fulla med prylar, kläder och allt mellan himmel och jord.


Russian markets fashionabla foodcourt.


Vin med inlagda skorpioner och kobror säger dem ska vara bra för hälsan. Personligen tillåter jag mig att tvivla, men för den som vill testa finns det tillgänglig i flertalet butiker här.


Mitt i shoppingturen blev det lite kambodjanskt snacks i form av kokta och saltade småsnäckor. Jag hoppade över mellanmålet eftersom jag tror att min mage inte riktigt är såpass stålsatt att kunna klara av det.

Bloggens hastiga framfart hotas

Detta damp ned i vår, ännu inte hittade, brevlåda. Utan tvekan så betyder detta att bloggen kommer bli lite mindre aktiv den närmaste framtiden. Jag är hemskt ledsen för detta (utan att tänka på er). Att få skriva av mig är nämligen otroligt skönt.


För er som inte ser vad det är så kan jag berätta att den snällt informerar att husets eltillförsel har blivit temporärt avstängd.

Morgonterapi

Jag har lyckats få tag i bröd och apelsinjuice som jag nu hoppas min mage kan tillåta. Lycka mig till ^^

En dag från helvetet

Låt mig fint citera en citerande vän, ”We don’t see things as they are; We see things as we are.” och gårdagen var en av de små gångerna som påminde mig hur plågsamt sant detta är och vad som bör tilläggas är att det våra känslor, hur än temporärt de än påverkar oss, kan tolkas som något som vi är.

Först och främst, jag kunde inte sova. Min mage gjorde konstiga ljud, värkte och verkade vara obestämt orolig från och till, vilket gjorde att den minsta möjlighet till sömn på denna planka till säng var minst möjligt tänkbar. Jo föresten, vilket kanske bör nämnas, hela familjen jag bor med sover på tunt vävd rishalmsunderlagsbeklätt kakelgolv och sängen jag sover i är likvärdigt hård. Den enda madrasseringen jag har förutom mina lakan är mina valkar, och det är tur att de är många och mjuka, tyvärr är vikten av dem nog det som gör det hela väldigt plågsamt. Jo, sammanfattat så sov jag dåligt och runt klockan fyra bestämda jag mig att den där kissnödighetskänslan inte heller den hjälpte mig det minsta till att hitta sovro, så jag traskade tyst upp till toaletten, vilket är en fin stå-över-ett-hål-i-golvet-vatten-closette i ett av huset mest mygg, myr och spindelbesökta rum. När jag väl hade tänt lampan och tänkt att avslappnat släppa trycket så sitter det stora, fulaste, mest gigantiska supermördar spindel där inne och blänger irriterat på den stora, vita och numer skiträdda besten som tände ljuset. Den var monstruös! Med modet till fånga och skrajt kramat i mitt lilla bröst bestämde jag mig att gå till anfall och göra min kisseplats säker och monsterspindel fri, men vatten i mängder kunde den lätt undanröja och snabb som in i helvete var den så mina mesiga försök att mosa den med en vattenskopa var helt och hållet värdelösa. Till slut gick jag upp till mitt rum och hämtade den gigantiska insekt-och-allting-annat-dödar-sprayen som jag lyckligtvis hade köpt på marknaden. Med en strid som skulle kung Artur likna Pingu lyckades jag dräpa besten, men seriöst, det krävde nästan hela spraybruken. Den ville verkligen inte dö. Hälften av den dosen skulle kunna döda en ko, skulle jag tro. Sedan blev den mosad med ett otroligt motbjudande knastrigt slag med vattenskopan och nersköljd för säkerhets skull i det kambodjanska avfallshålet. Väl när jag satt där på huk så insåg jag att jag tusen i mig hade diarré.

Fast besluten efter att ha tagit medicin mot min mages otrevligheter så satte jag av tidigt till skolan för att ha mina första klasser. Väl där så är det svårt att ha tålamod med engelsklärare som inte förstår mig och ungar som inte klarade att sluta säga "s" efter varje engelskt ord. Full med sömnbrist och en kropp jag inte riktigt förstod mig på genomled jag en helvetisk skoldag. När man inte mår bra, så är världen runtom rent ut sagt jävligt irriterande. Till slut låste jag in mig i en liten toalett för att få ro och kunna umgås lite med mina stackars mage, då skulle den bestämt börja att spy också! Fan också!


Spindel, ha diarré och kräkas på samma dygn är inte vad som jag någonsin rekommenderar någon. Jäklar vad jag mådde dåligt!

Nattlig hundorkester

Plötsligt så började ett tiotal, kanske till och med fler, hundar yla, gnyla och vråla ute på gatan. Bara sådär i en minut. Det var verkligen en hundorkester som gav mig starka vibbar av skallkedjan i filmen, 101 dalmantiner. Wow, säger jag bara.

Fotvårdstajm

Inte traditionell med fil, fotbad och kräm, utan med lite mer hälsorelaterat och myggbettsrelaterat än må-gottrelaterat. Gott sammanfattat, det behövs.

Trafikklar

I högberedskap inför kambodjansk trafikatmosfär.

Arkitektur och arkeologi

Mitt i lite harmoni så begrundade jag arkitekturen och kom till insikt att allt från kojan som jag lekte när jag gick i lågstadiet till de mest genomskinligaste flygplatserna är arkitektur, inte bara byggnader som nyligen kom till, och nu tittar jag runt lite lätt.




Angkor Wat är jag grymt sugen på att se nu. Jag har fått höra att Angkor Wat inte är det mest spektakulära där vid staden Siem Riep, utan istället en något oomtalad, turistfri tempelstad, liksom Angkor Wat, fast skogen har helt svalt och gömt den bland stammar, rötter och bladverk. Dit vill jag, till Bayon (tror jag det heter).

Studier under mangoträdet

Jag lade mig under ett utav gårdens mangoträd en stund så här just innan kvällsskymningen och läste en bra bit i boken som jag ska undervisa med. Jag känner mig lite som en paradislärare.











Det fanns superstora monsterpissmyror i trädet. Som tur lät dem mig vara och dessutom så tror jag den nergrävda burken är en myrfälla.

Star Warshumor

Jag tycker detta är otroligt kul!


Det är Socheats, den yngsta i familjen, namnskylt på hans skoluniform.

Bäcksvart natt med underbara eldflugor

För några nätter sedan, en tidig morgon, låg jag tittade på den grådisiga himmelen som snart skulle börja att ljusna, och där kom en liten, långsamt, blinkande, blå gnista som likt en liten själ mystiskt guppade fram genom luften. Den landade på den unga palmen bara någon meter från mitt fönsterbläck. Snart slocknade den helt och morgonen blev återigen orientaliskt disig och stilla, men jag låg där fortfarande i min säng i djup fascination över vad jag hade sett. Det var så magiskt.

Vid frukosten samma dag så berättade jag om vad jag hade sett och då berättade dem att det finns ett fält en liten bit bort där det finns ganska många utav dem. Den yngste killen i familjen, Socheat lovade att ta mig dit samma kväll.

När vi började gå dit så var världen bäcksvart, natten hade verkligen omslutit sin ogenomträngliga sammetsmörker kring minsta lilla grässtrå. Tur som det var så hade Socheat och Sambath med sig en ficklampa som användes temporärt, sporadiskt och impulsivt till så gott som ingenting och mycket mer än hitta farliga stenar och gropar i vägen.



I en tveksam takt sneddade vi igenom ett fält, en genväg var skulle det nog föreställa, och nu strövade utan att ha en stampad jordväg under våra fötter och det torra gräset stacks lite lätt när det prasslande trampades ner. Mitt ute på fältet så hände det som jag hoppades inte skulle ske. Min fot stack till och det kändes som om något litet monster attackerade min stackars försvarslösa, enbart flipflopbeklädda, fot. Det stack till som om en gigantisk spindel gått ut för full på mig. Jag skrek, hoppade till i panik och grep tag i Sambaths tumme i en klent klängande och skräckslaget litet grepp. När ficklampan väl kom på och visade oss vad som hade fått mig att hoppa högt upp i luften så såg vi att det enbart var en kvist, men det var inte vilket sorts kvist som helst, vill jag nog påpeka. Den hade nämligen fem centimeter långa taggar, likt en gigantiskt törnbuske. En del av kvisten satt till och med fast i min sula. Trotts smärtan så var fann jag varken blod eller märken. När mitt hjärta tagit lugna slag igen och min röst landat bland ett lite lägre tonläge så skrattade vi hjärtligt och fortsatte sedan lunka mot vårt mål.

Väl framme så såg jag inget till en början, men med lite tålamod så kröp små ljusfläckar fram ur gräset och flackade iväg över fältet. Det var alldeles magiskt, som om att stå mitt inne i en disneyfilm. Jag glömde nästan att andas när natten plötsligt fick liv. Mina två guider var inte lika begeistrade som jag utan blev däremot mycket angelägna att livligt jaga de små krypen, och visst fångade dem några.

Skorpion

Nu sitter den yngste i familjen och säger att han blev stucken i foten av en svart skorpion igår... här på gården. Världen här blev plötsligt väldigt mycket mer skrämmande och konstig. Det är otroligt att han fortfarande lever, tycker jag. Att jag nu sitter smått upprörd och frågar oroliga frågor om hans hälsa verkar vara inte något särskilt. Han rycker bara på axlarna.

En typisk kambodjansk fest

När jag faktiskt fick lite tid att se mig runt på festen igår så märkte jag att det fanns en tydlig struktur. Studenterna för sig runt ett bord, de arbetande runt ett annat, de äldre (mer välgödda) runt ett tredje och kvinnorna runt ett fjärde. Alla åt mat och hade kul, men kvinnorna drack inte. Kvinnor dricker när dem bara är kvinnor som har fest, så är det tydligen och när det är blandat då dricker bara männen. Jag funderade lite på dessa mönster... sen dansade vi.

En helfestlig kväll

"I'm so drunk!". Vilken kliché. Att säga så skulle inte vara Robertigt alls, men nu säger jag det och jag är jävligt glad för det, annars skulle min vänstra fot som är dubbelt så stor som min högra nog göra sig påmind. Dessutom så har jag på min vänstra fot ett såf så stort att det skulle kunna dräpa ett troll från Mordor, vilket nu inte känns alls. En kul kväll har det varit. Skördefestival!!! Och jag blev sjukt lätt och vansinnigt rund på foten av enbart två små öl. ÖL! Har ni hört på maken! Robert drack öl. Det har aldrig hänt förrut, det kan jag lova. Inte på det här sättet iallafall.


Hela kvällen har varit underbar, förutom mina skadliga olyckor och att jag inte fick Prah, eller vad han nu hette, jag menar iallafall han den där söta läraren som drack öl med mig. Tro mig, han var gay... tror jag.

Jag kan nu högljutt acklamera att jag har varit på kambodjanskt disco, dvs elva gigantiska högtalare uppsmällda på bygatan aka "village center". De där kambodjanerna är då inte rädda för tinitus. De gillar volym, starkt! Jag gissar att, om den här traditionen fortsätter, så är teckenspråk väldigt populärt inom tio till tjugo år här.

Nu ska jag försöka sova i denna nattliga pottpuri av amerikansk RnB och kambodjansk tradionell musik som vars närvaro lätt får stjärnorna att gömma sig och låta sig glömmas.

Godnatt

O.o

Just nu tror jag munken i pagodan fes i microfonen.

Brunomaner & vitomaner

Det verkar som om det finaste man kan ha här i Kambodja är vit hy och ljust hår, och därefter kan man också hitta passande produkter som både färgar vitt och bleker både hy och hår. När jag berättar för dem att man i Sverige är som motsatta, där har man krämer och produkter som färgar en brun, mörk och brons, då skrattar dem. Jag vet inte om det är ett skratt för att världen är riktigt tokig ibland eller om dem tycker att vi i Sverige är riktigt korkade. Oavsett vad de tycker så lurar en liten, obehaglig rasismvarning i mitt bakhuvud. Att vara ljus här, tyder bland annat på att man inte är bonde och behöver inte vara utomhus under den starka solen... jag får lite "1600-talets-Frankrikes-och-dess-barocka-konung-Ludvig-den-14:e-med-hans-vitpudrade-hov-vibbar".

Språkhierarkier

skrivet 2012-02-10

Jag minns för länge sedan en diskussion jag hade bland mina bekanta i Norge. Vi diskuterade vilt och länge men utan att enas. Det vi diskuterade var huruvida det var rätt eller fel att ha språkkrav på de som invandrade till Norge, alltså krav på att de måste läras sig norska. Jag tyckte att det var orättvist att kräva att någon skulle lära sig norska eftersom alla inte kanske kan eller vill. Tänk er någon som söker ett bättre liv, istället för fattigdom, svält, krig eller förföljelse som är alldeles för gammal, har svår dyslexi, är döv eller stum, är folkskygg eller är i en annan situation då hen inte har möjlighet att lära sig norska.

"Tänk er att man glömmer bort var man är och vilken situation man har runt omkring sig. Inget land och ingen kultur. Två människor möts och dem talar två olika språk. De vill förstå varandra, men då måste någon lära sig den andras språk, vem?". Så löd min frågeställning och mitt svar är ganska solklart. Båda, efter sin bästa förmåga och om den ena har möjlighet att lära sig och den andra inte, då är den enas ansvar att lära sig. Att hävda att den ena står på den andras mark, det tycker jag är irrelevant, även om den ena var där först eller är störst. Att vara störst eller flest är bara ett argument som går ut på att göra någon annan mindre och färre.

Med detta i åtanke sitter jag nu i en mycket intressant situation. Igår sade Pai, en kvinna i familjen som jag umgås väldigt mycket med under dagarna här hemma i huset att hon önskade att hon kunde engelska så att hon kunde prata med mig, då tänkte jag att jag har nog lättare att lära mig khmer än vad hon har att lära sig engelska, men samtidigt suckade jag trött inombords. Att lära sig khmer kommer att bli jobbigt, det är nämligen otroligt svårt att uttala och de använder ett skrivspråk som verkligen inte liknar något annat på denna jord, alltså de använder inte bokstäver som A, B och C utan sina egna tecken. Det intressanta är att nu när jag skriver detta så inser jag att jag är i Kambodja här som en engelsklärare, ensam främling som prompt försöker lära sin omgivning sitt eget språk.


Till mitt försvar så är det dem som vill lära sig och jag tror att engelskan som numer nästan är ett planetärt språk kan ge kambodjanerna en röst i världen, politiskt och kulturellt, en bättre möjlighet till businessverksamhet och en ofantligt större tillgång till utbildning och information. Det är väl ingen dålig "ursäkt", eller?

Jag fick dock en intressant tanke, tänk om det finns någon typ av mönster i det hela, liksom en hierarki. Att man ser olika språk och kulturer och jämför dem på en skalan som mäter hur attraktivt språket är.
- Lägst på skalan finns oönskade språk. Språk som ingen ser värde i att lära sig eller ens i att finnas.
- Som nummer två finns ignorerade språk. Språk som ges rättighet att finnas, men ges inget värde i att lära sig.
- Som nummer tre finns behövda språk. Språk man behöver lära sig för att överleva, kommunicera med sin direkta omgivning och sin kultur.
- Högst på skalan finns attraktiva språk. Språk folk önskar att lära sig.


Jag tror att denna skala inte är så svartvit och definierad av steg så som jag beskrivit den, utan mer som en steglös gråskala och att ett språks placering på skalan kan bero på kulturella eller personliga värderingar. Vad är viktigast, religion eller teknologi, pengar eller välfärd, militärisk makt eller demokrati? Jag tror att olika folk i världen har olika värderingar om vad de tycker är viktigast och därmed utgör det hur attraktivt det associerade språket hamnar på skalan. Jag tror också denna modell kan inkludera olika former och användning utav språk, till exempel dialekter och sociolekter. Detta kan ge en möjlig förklaring till varför mina bekanta ville att norskan skulle vara det enda obligatoriska språket i sin omgivning. De tyckte kanske bättre om sin kultur och sämre om de andras.

Jag har lagt märke till att kinesiska, koreanska och japanska också är språk som är attraktiva och något studerade bland den kambodjanska befolkningen, vilket jag verkligen inte ser som något konstigt med eftersom de tre nationer finns här som starka handelskrafter, välgörenhetsorganisationer, samhällsutvecklare och kommersiella underhållningsgiganter. Återigen ser jag en liten förklaring i min teori.

Kemisk coctail

skrivet 2012-02-07

Jag får vibbar utav Jokern i de gamla batmanfilmerna då han sålde smink som dödade folk. Sminket var inte i sig farligt men när man kombinerade det så blev det dödligt. I Sverige har man haft diskussionen om dagens användande av smink, skönhetsprodukter och annat kan vara farligt tillsammans, med andra ord skapa en kemisk coctail. Nu sitter jag här långt ifrån Hollywood och Sveriges hälsomedvetna kultur tittandes på när en kambodjansk tjej i familjen blandar ena läkemedlet med det andra... för att få ett puder. Ett puder som gör en vit och ger en fin hy. På läkemedelsförpackningarna läser jag anti-inflammatoriskt, anti-acne, anti-svamp, anti-septiskt, anti-blackhead, skönhetskräm, blekningskräm och det är ett flertal tuber, piller, burkar och förpackningar som jag inte ens förstår. Innehållsförteckningarna beskriver att många saker innehåller väteperoxid, titaniumdioxcid och "white oil" blandade med flera olika wax typer, men fortsatt är det många ämnen jag inte känner igen och ofta så står det på språk jag inte kan läsa. Allt detta blandas ner i en bunke... för att bli ett puder. Jag förstår inte hur alla dessa krämer kan bli ett puder, men det är möjligt att hon menade "smink".

Ärligt talat blir jag lite rädd...

När senast...

skrivet 2012-02-07

...gjorde MSN-ljud mig smått upphetsad? För mig är det smått ofattbart. Sambaths dator har MSN-ljudet, just det då någon försöker ta kontakt, som standard ljud för allt, och då menar jag minst lilla sak, alltså ALLT. Så otroligt irriterande! Det är nog det värsta ljudet jag kan tänka mig. Det klyver mig samtidigt. Det påminner mig kanske om mina tonår och mig själv för så många år sedan, då jag jämt och ständigt satt klistrad framför MSN som om det hade svar på alla mina frågor. Men upphetsad? Jag får en lätt ångerfull existenskris här.

Vänner, tack

skrivet 2012-02-06

Igår blev jag medbjuden på en trevlig, liten middag ute på restaurang och fick träffa två svenskar härnere. Johannes och Sofie. Totalt sett var vi fyra khmerer, tre svenskar, en amerikan och en fransyska. Fantastisk god mat, fermenterad fisk omelett, och underbart sällskap. Jag kommer stormtrivas här.

Så kom man fram

skrivet 2012-02-06

När jag kom fram till Phnom Penh, kastats fram och tillbaka i den lite stökiga gränskontrollen, som var utan tvekan inspirerad utav den amerikanska, så hittade jag snabbt min kontakt där på andra sidan. Dan Rithy, en ung, livlig gentleman som glatt visade mig till sin moped. Sen bar det av. Jag fick träffa familjen, se huset och äta riktig kambodjansk mat.


Imorse blev jag väckt av Dans unga svåger, Sambath, som något "tipsy" hälsade glatt.

Under dagen har det nästan inte hänt någonting och samtidigt så är allt runtomkring mig så ofattbart annorlunda så att det känns som om jag inte har en ledig stund till övers. Idag har jag varit på den lokala marknaden och gått mellan små, överfulla bås och bord av prylar, kläder, flaskor och mat. Den stanken. Dignande bord som i värmen var till bredden fulla med både kött, kyckling och levande och död fisk. När jag tittade runt hittade jag ett grishuvud som såg ut som att det nyss hade slutat droppa liggandes i solen med trynet upp i luften. Det var inte precis en "snabbköp a la Sverige-upplevelse", men skitkul var det (om man bortser från den magvändande stanken). Guidad av Dans faster, som var yngre än mig, fick jag se hela marknaden och till och med se familjens egna lilla butik mitt i det hela. Folk jag träffade undrade hur gammal jag var, om jag hade flickvän och om jag ville bli tjej, eftersom jag hade så tjejlikt ansikte. Mitt kindkomplex fick då en helt annan dimension.

Hönsjakt på gården blev det också. Dock inte för matens skull, men bara för att få bort dem. De förklarade fint för mig att även om hönsen var på deras gård så var det ju inte deras höns och därmed inte deras mat. Jag lärde mig också något nytt av denna upplevelse, nämligen att höns kan springa förbaskat fort.

Skönhetsideal i fjärran

skrivet 2012-02-05

Då jag zickzackade mellan butiker, restauranger och bås på Bangkoks flygplats så slog det mig att alla posters och stora klädmärkeslogos hade typiskt västerländska, vita modeller. Ingen asiat i Asien helt enkelt. Detta ledde till att Robert gick på asiatjakt, bildligt talat alltså.

Tissot hade faktiskt den enda planschen som något speglade den kontinent jag nyligen satt min fot i. Bra Tissot, duktigt modemärke.


Thai-tanten som stod i butiken tittade väldigt snett på mig när jag stod där och tog fotot. Jag vet vad jag själv brukade tänka om passagerare...

Då på BKK

skrivet 2012-02-05

När jag var på Bangkoks gigantiska flygplats som är till bredden full med shopping, restauranger och statyer så lade jag märke till att i alla butiker så fanns det inte en enda asiat på alla posters och reklamskyltar för gucci, D&G och alla de andra mode och produktmärkena. Till slut fann jag en, då jag vandrade från ena sidan till den andra.


Annars har Bangkoks flygplats både rum, luft och form som gör en riktigt god till mods. Till exempel detta fina lilla tempel fanns på piren där min gate fanns.


Och mitt i allt fanns det en religiös installation som beskrev hur havet blev till genom att demonerna och andarna "mjölkade" ett berg med hjälp av Naga, drottningen av ormar, i tusentals år för att få fram ett odödlighetselexir. Grymt fascinerande.

En bra toalett luktar mandel

Fräsch och ren mandelblom, inte magsafter så som toaletter på Oslos flygplats har en tendens att påminna mig om.

Fisförnämt festande

Efter en oändligt lång pina mellan Helsinki och Bangkok i "cattle class" så är jag äntligen framme i Sydostasien. Nu är det bara en litet hopp på kartan kvar tills jag är framme. Fast det hoppet får vänta lite i de tre timmarna som jag njutandes och fisande promenerar fram och tillbaka på Bangkoks flygplats. Jo, att sitta still i ett tiotal timmar i ett förvirrat tillstånd av träsmak och apatisk aptit så blir man jäkligt gasig i magen. Jag tror att eftersom man sitter still så mycket får inte tarmarna sitt vanliga hopp, studs och det som i folkmun kallas motion, så bildades det nog en hel del gaser, men de kommer ingen vart. I alla fall nu när jag har landat så gladeligen acklamera att minsta lilla krafttag får en personlig liten hymn. Nöjd över att vara anonym bland alla dessa tusentals turister och burger king-letandes stockholmare så strosar jag runt och småler för mig själv.


Av att resa blir jag hungrig. Jag vet inte varför, men det blir jag. Det är väl en trevlig sysselsättning som går att tillämpa lite vartstans. Just nu har jag bänkat mig i en grovt överluftkonditionerad och lite undangömd thai-restaurang vid namn Dragon Jade och festligt mumsar på rice noodles with roasted duck och surplar lättsamt i ett stort glas med iskall papayajuice.


För övrigt finns det ganska många söta män på den här flygplatsen från alla världens hörn. Mycket trevligt ställe. Och vad som bör nämnas... jag har fortfarande inte känt av någon nervositet.

Lugn & ro

Finlandssjälen finns absolut här på Helsinkis flygplats. När man lätt strosar fram på de blanka golven så är det tysta och stilla, ja, ensamt men ändå inte. Det är bara jag och några få passagerare som lunkar mot gaterna med de lite högra numrena, de som går ut från Europa och till resten av världen. Den här flygplatsen gör mig lugn... och fin.

Lång inkubationstid?

Ännu har jag inte blivit betagen av resfeber. Inget utbrott av nervositet. Inget utslag av kontrollbehov. Ingen indikation av efter-packnings-oro. Som om jag inte hade insett, men ändå vet jag att jag är på väg. Eller hur?

Love, påminde mig faktiskt att ta med mig lite insiktsmedel...

Jag vann vad

Visst sade jag, kära far, att det mest troligt skulle bli fjärrparkering på flygplatsen i Helsingfors. Jag älskar att ha rätt, men denna gång var det, smått bittert, en 25 grader kall seger.

En lycklig liten Robert som trivdes på flyget.


Skulle önskat att vi parkerade där borta...


Buss som tog oss passagerare till terminalen.


Flyget jag flög med, känslolöst och konstnärligt beskådat genom bussfönstret.