Recap: Thailandsresan

Några bilder från min Bangkokska resa. Tyvärrså blev det inte så mycket sightseeing eller intressanta upplevelser. Mat som inte fick behållas, en säng och ett sjukhus... så kan man nog beskriva de fem dagarna i Thailand på bästa möjliga sätt. Sen så var jag ju ute och såg Silom, Khaosan road och dansade lite, men bara lite.

På väg med underbart sällskap.

På väg och jag var där.

För er som är intressade (och/eller blir irriterade över) annorlunda elektroniklösningar.

Klubbad på klubben, det var jag det.

På väg hem... mer än så var inte mitt besök. Dramatiska sjukhusbilder har undanbedjats av min mor, därmed också avsaknaden av dessa även om det var det som var det som mest präglade denna utflykt.

Förvånande fynd

Efter en natt med regn och rusk så finner jag mig själv ha tagit en välförtjänt sovmorgon och då jag satt under rishalmstaket på gården och blickade tanklöst upp så fann min blick något som gav mina mungipor att glatt dansa upp på mina kinder. Förvånad och smått lycklig, inser jag att mina ögon har hittat en broschyr från den svenska Colour of Love-kampanjen, en kampanj jag har varit med och jobbat i. Men här i Kambodja, en halvt jordklot bort, så sitter en liten broschyr om hur man trär på en kondom och hjälper rishalmen att skydda mot väta, vatten och värme.

Nu vet jag ju att Dan Rithy som jag bor hos har en gång varit i Sverige på ett studentutbyte och det var då han tog med den. Han har nu sagt att den var så fin och hade så bra bilder, och han trodde att han skulle kunna använda den här hemma också när man i skolan pratade om säkrare sex, som han någon gång per år gör för sina elever och lärare.

Skräckupplevelse

Den största spindeln jag någonsin sett, större än min hand om man räknar med dess ben, satt på badrumsväggen och tittade på mig. Den var av samma typ som den jag tidigare har mött men denna var gigantisk. Vid upptäckt så sprang en vit, blöt främling vid namn Robert ut ur badrummet smått skrikande och skrämt flåsande. Nu mår jag sjukt illa.

Ombytta rädslor

Jag är idiotförklarad för min rädsla för spindlar, ormar och skorpioner, något som en kambodjan inte verkar vara rädd för. Likaså blev jag idag idiotförklarad eftersom jag inte var rädd för blixt och åska.

Jag vet mycket väl hur både åska och blixtar fungerar samt på vilket sätt de kan vara farliga och hur man undviker de största riskerna. Kambodjaner, däremot, hukar sig då åskan dundrar och tittar dem på TV för att lugna sina nerver. Ja, de tittar på TV och deras elnät är lika ålderdomligt som symaskiner i gjutjärn. Jag tycker att det är uppenbart vad kunskap kan påverka en persons känslor och handlingar.

Regnlukt

"Åh, vilken frisk luft! Det doftar regn!" så säger man i Sverige. Så säger jag inte här, i Kambodja. Min kära vän Love frågade eftertänksamt härom veckan, "Att de inte har hundskit överallt. Hundarna är går ju överallt." och jag håller med, man ser det verkligen inte någonstans. Kanske är det för att de vackert blir sammansmälta med resten av den rödbruna sanden och soporna som sakta vandrar över landet i gigantiska högar av plast. En sak är säker, även om man inte ser dem så, luktar det iallafall djävulskt när det blir blött. Då vet man att det finns där någonstans.

För övrigt så luktar landet ruttet och inte alls så bra, när det blir blött alltså. Annars är det nog damm som dominerar näsborrarna.

Idag när regnet öste ned som om havet skulle ligga en våning ovan så begav jag mig iväg från skolan för att så småning om komma hem till huset. Blixtarna dansade runt mig och regnet gav mig någon knapp meter av sikt, vilket inte var nog för att undvika de till 90% vägtäckande vattenpölarna utan varken känt djup eller innehåll. På väg hem har rutinen att köpa is kommit till på senare dagar och denna dag var inget undantag. Is skulle köpas och det gjordes bäst på hemvägen bredvid den lokala marknaden, ett plåttak som huserar flertalet varmluftscharker och solskensfiskdiskar. Marknaden är dock också ett populärt ställe att ha levande grisar, döende fiskar och nosande hundar på besök. Vid förbipasseringen var jag smått tvungen att plumsa och plöja genom en överhjulshög vattenpöl med min lilla moped, ett litet äventyr som gav mig stora kväljningar. Pölen var slutet för en liten flod som fint flöt igenom marknadens alla matbutiker och samlade nu alla rester och odör kring mina fötter. Seriöst, jag höll på att spy i nästan i hundra meter, innan både svordomar och mina sinnen lugnade ner sig och kom till ro. Dock tvivlar jag på om min nos kommer att vara sig lik framöver.

För övrigt, så tycker jag väldigt mycket om dessa mörka, massiva och mycket mäktiga moonsunpustarna. Det är som små Gudrun-ungar, fast bara i några timmar och ibland utan vind.

Crazy pig disease

Det är så de kallar epilepsi här i Kambodja. Kära vänner, vad tycker ni om det namnet? Crazy pig disease.

Jag har suttit i tjugo minuter under lunchen och försökt att berätta för yngste killen i familjen att en person med epilepsi, crazy pig disease, inte är en dålig person, "a bad person". Tydligen är man opålitlig, elak och ointelligent om man är epileptiker. Dock så är denna källa en ung kille på tretton år, men det säger lite om den stora bilden folk kan tänkas ha.

Bröllop

Nu har jag varit på tre bröllop, varav på ett jag var en kambodjansk "groomsman", en av de tre bästemännen. Det var en upplevelse utan dess like. Ritualer, iscensättningar, böner, komiker, låtsashårklippning och stillsittande i timtal. Jag bytte kläder sju gånger, för att symbolisera de sju dagarna i veckan. Mycket färgsprakande färger, vill jag påstå.








Vad som bör nämnas att detta inte publicerats relativt nära dess infallande då jag har haft problem med internet. Det ägde rum förra helgen.

En blogg med Love

http://l-elfvelin.blogspot.com/

Jag finns med på ett litet hörn i en eller två omnämnelser. Han är här också.

Kontrastrik kväll

Nu sitter jag framför min dator och myggorna på mitt ben. Tankarna vandrar från sak till sak, från ljus till mörker, från svalka till svett. Nyss var ju ute i den trafiksmet som sakta flyter fram på Phnom Penhs gator, en löst och mycket tätt sammansvetsad klunga av mopeder och bilar liksom dynamiskt omsluter alla hinder som finns i trafiken. Att få mig att svära krävs en sjukt långvarig bearbetning, eller en god vän och en försenad nödleverans av kondomer på Arvikafestivalen, men detta motorkaos som ständigt visade sin intellektuella frånvaro gav mig inga språkliga hinder att ge väder. Svordomarna och förbannelserna haglade tätt under mitt hjälmvisir. De har ingen trafikmoral och heller inte någon utbildning, det är verkligen först till kvarn får först mala, fast mer likt, först fram får först bromsa, visst låter det inte vackert, heller inte logiskt. Mitt bland negativa slagramsor och onda blickar så överaskade världen med sin nyckfulla förmåga att skapa konstrast. Mitt mellan två körfiler på en fyrfilig och mycket full väg stod en ung, oberörd skolflicka lugnt med sin för stora cykel, trotsade körriktning och mötte alla kommande bilar med en oberörd blick. Som om hon stod i en osynliga liten bubbla av välsignat lugn, just där lugn och välsignelse verkade som mest fjärran. En liten sekund och blott en halvmeter från mig passerade jag henne och direkt var hon förbi och förgången. Tanken nu drar till henne liksom ögonen omedvetet drar till flickan med den röda klänningen i filmen "Schindler's list", som för övrigt är en svartvit film.

Likaså så stod en ung munk mitt i vägen med en bok och högt hållet huvud tålmodigt väntandes på tillfälle att korsa den resterande hälften av de fyra filerna som verkade oavbrutet omringa honom av fart och rumgiriga trafikanter. Hans lugn och smått uppgivna tillvaro mitt i en mordisk väg förvirrade mig mig mer än vad det fascinerade mig. Dock lade jag märke till att hans orangea klädnad var det enda som sett här som ens kan likna en klok reflex.

I det orientaliska kvällsmörkret lyser varje lampa hånfullt och påminnande att materialismen ser har sitt onda lynne inte hos det materiella utan hos brukaren och vägarna här är som en satanistisk fyrverkerigala utav bromslyktor och strålkastare.

Lugn och smått illamående här hemma så sammansluter jag mig till familjens rutiner och nyfunna glädjeämnen och sorger. Jag tror myggorna har saknat mig i helgen.

Ljudkultur

Detta har jag inte kunnat skriva om forrän nu för det är först nu som mina tankar har landat lite kring ämnet. De kambodjanska ljuden har jag haft mig runtom mig ända sedan dag ett jag då jag landade på Pochentong flygplats i det orientaliska kvällsmörkret, men liksom en person inte vet vad ett hav är om man bara badat i en skyddad liten fjord likaså visste jag inte vilka vider, vågor och vansinnigheter det fanns i detta ostasiatiska ljudhav.

Först och främst vill jag säga att det annorlunda. Mina bästa sammanfattning är en blott en enkel, outforskad, liten tanke. Jag tror inte det finns något ord för tystnad i det kambodjanska språket.

Morgonen bildligt talat tuggas fram ur nattmörkret utav det gnagande, mycket gutturala bönen som munken i pagodan ihärdigt rabblar i en sprakande, gammeldags och otroligt högljudd högtalaranordning. Mantran och ramsor i timtal, ensam och i kör. Vart jag än hittills mött min morgon så jag har varje grynings ljudbild varit skrämmande lika. Högtalaranordningar och allt som kan likna det är dock ingenting munkar har patent på, utan det verkar vara nagot utav ett ideal bland den stora massan.

I trafiken finns det lika många tutor, om än inte fler, som det finns motorer och de används lika mycket som fordonets förmåga att färdas frammat. Anledningen till att den används såpass flitigt är nog inte bara för vanans skull utan också trafikens något kaotiska ordning. Trotts min smått klagande formulering skulle jag ljuga mig blå om jag påstod att jag själv är oskyldig till att ha använt mitt signalhorn, flertalet gånger. Min observation skulle jag därför vilja påstyrka pålitlighet då jag inte bara betraktar utan också är en del utav betraktelsen.

Skolan är en mardrom för mina öron. Nu har jag kallat till möte för att diskutera ljudnivaerna i klassrummet och om man skulle kunna hitta en lite lämpligare strategi att ta i tu med volymtopparna än att banka i bordet med en pinne. Att oartikulerat, vrålskrika i kör när man tillsammans läser pa tavlan eller hälsar läraren välkommen, är bara två av många tillfällen då mina örontrummor önskade att de istället var på nattklubb i Sverige där ljudnivån är konstant och har lägre volym. Munkarnas mantran och ramsor har en slående likhet till de undervisningsmetoder som man använder här. Vid morgonens storsamling så ber lärarna elever att rabbla veckans alla sju dagar på engelska, men allt blir en stor ljudsmet. Inte ens ett andetag får plats mellan det kambodjanska namnet på måndag och det engelska, och uttalet förblir kambodjanskt. Storsamlingens ramsor liknar mer en populär marknad for strupsångare i målbrottet eller hornborgarsjön då tranorna återvander till de nordiska landskapen, än ett pedagogisk litet rim. I tillägg till dessa, för mig nya, lärarmetoder så har eleverna tendenser att prata i tid och otid under undervisningen i de for små, kvalma betongrummen.


Peace & Love-festivalen liknar en vaggsång om man jämfor med de bröllop, skördefestivaler och byfester jag hittills har gästat. Med elva, något åldriga, men stora och starka högtalare som maxat pulsar musik så känns skon som en hink med elektiska, små metallkulor när basen slår och balkongen tre hus bort söndrar olycksbadande betongdamm i takt med fönstrenas vibrerande. Det rostiga och bastanta, lilla diselverket som förser anläggningen med ström star strax bredvid dansgolvet, men ingen kan höra det. Tinitusen glömde jag bort eftersom jag permanent hade lock för öronen efter en kväll och det var knappt att jag kunde höra mina egna tankar. Under mitt festande här har jag fått höra att västerlänningar pratar för mycket när dem dricker, kambodjaner dricker tydligen bara, och med den musiken så förstår jag både varför dem dricker och inte pratar.

Natten då det becksvarta mörkret omsluter allt och lite därtill skulle ju man kunna tro att det skulle vara lite tystare, men inte då. I Pnom Penh tjuter trafiken, i grannskapet har någon skaffat sig en karaokemaskin och i gräset spelar syrsorna likt en tondöv violinorkester pa ecstacy och lider av allvarlig strängbrist. Här är tystnad en okänd vara som inte finns till salu.

Trotts att folk här är vana ljud i kvantiter som skulle kunna fälla Eifeltornet, så är jag inte ensam om min uppfattning. Då och då hör jag små försiktiga och smått förvirrade klagomål från mina kambodjanska fränder om den höga ljudnivån i klassrummet och munkens väckande bön strax före gryningen. Små och välberättigade "varför?".

Än har jag inte mött någon som har dålig hörsel här, kanske är de undanskuffade från de sociala rummen, men med denna fortgående ljudkultur gissar jag att teckenspråk är trendigt inom om femton år.

Nu kommer det snart mer...

Ja, men jag har problem med internet, bara så ni vet.

Så här kul har jag ibland här

Jag slutade att äta...

...när jag märkte att det fanns en kyckling i ägget.


Men tydligen så är det en delikatess här. Kycklingen ska vara i ägget och därmed dess namn: "Baby egg". Jag kommer inte äta ett sådant igen.

Snabbköpet på landsbygden

Charken.


Ägg och vitlök.


Fiskdisk.


Grönsaksavdelningen.


Sammanfattat kan man nog beskriva det som annorlunda, om än inte motsatt. Kött och fisk ligger tillsammans i trettio graders skugga medans fluggor festar för fullt. Stanken är inte utav denna värld och min mages reaktion är något i stil med existensångest, men det är otroligt glada människor överallt som fläktar sig vid sina solvarma ägg och hackar lever på "här-hackar-vi-allt-skärbrädan" i trä.

Sanitär kunskap och praxis skulle vara ett vinnande hälsoprojekt här. Jag grämer mig bara på hur det ens är möjligt att förändra någons matkonsumptionskultur. Materiellt så finns varken resurs(pengar) eller möjlighet(tillgång till kyla eller el). Kanske kommer det bli enklare att finna nya mönster när ekonomin har fått lite flyt... om den nu kommer göra det och ifall den gör det, till vilka i samhället rinner inkomsten till?

En tur till den lokala marknaden

Grannskapets typ av dammsugare.



Jycken är oroväckande rufsig men otroligt väldresserad och lugn.



Eftermiddagssolen lyser fint upp de sista minuterna innan stängning nalkas.



Allt här här en något skön junky och postapokalyptisk stil.


Den här guldiga kissemissen är nog det mest asiatiska jag för tillfället kan tänka mig.



Den asiatiska vinka-välkommen-kissen i grannbutiken får nya batterier.

Drickbart bo

En sjukt varm dag är ett ypperigt tillfälle att ligga dvalandes på husets något svala kakelgolv och svalka sig med sval svalbosdryck. Söt dryck på burk gjord av svalbon och vit svamp. Visst låter det oemotståndligt gott?


Då Red Bull påstår sig att ge dig vingar så kan man nog lite vitsigt säga att denna dryck har kapat någons.

Matkonsumtionskultur

För övrigt har jag observerat att en olikhet mellan vår matkultur i Sverige och den här i Kambodja. När vi köper och äter kött i Sverige presenteras och serveras det med så få detaljer som möjligt som påminner oss att det faktiskt är ett djur vi konsumerar. Så få ben som möjligt och färdigstyckat. Här i Kambodja så är ett helt djur ett fint djur. Styckat är billigt och mindre pålitligt. Här görs ingen tyst censur.

Brännande besked

Idag fick jag besked från doktorn jag besökte på SOS International-kliniken inne i Phnom penh och han sade att jag hade en bakterie som hittills har orsakat allt mitt lidande och därmed med också min lidande inspiration för att skriva. Imorgon bitti ska jag in till Phnom penh igen för att hämta lite bli-frisk-piller. Då ska jag använda solskyddsfaktor. För se vad den kambodjanska solen gjorde med den bleka, lilla främlingen under en ynka timme. Och nej, mamma, det gör inte ont. Det ser bara vansinnigt roligt ut. De säger att jag ser ut som halv-främling/halv-kambodjan i familjen.

Utflykt till Phnom Penh

Jag bor i en liten risodlarby utanför huvudstaden Phnom penh och det tar ungefär 40 min att skumpande befärda sig in till centrum med moped. Med tuk-tuk kan jag berätta att färden tar otroligt mycket längre tid och dessutom så skulle jag snarare beskriva landvägsåkning kan rättvist beskrivas som en ambulerandeabortklinik. Jävlar mig anamma vad det guppade. Trotts min oro så var Selai, familjens gravida unga kvinna med när det bar iväg och helt lugnt viftade hon bort all oro. Hon skulle ju shoppa och det med det i sikte så skulle hon säkert kunna bestiga berg om det så stod i vägen.



Väl inne i Phnom Penh så bar det direkt av till Russian market. En av de stora marknaderna där praktiskt taget nästan allt finns att köpa. Under ett gigantiskt, lågt liggande tak som skyddade mot skugga och regn, tyvärr inte mot värme, så består marknaden av hundratals små bås som är till bredden fulla med prylar, kläder och allt mellan himmel och jord.


Russian markets fashionabla foodcourt.


Vin med inlagda skorpioner och kobror säger dem ska vara bra för hälsan. Personligen tillåter jag mig att tvivla, men för den som vill testa finns det tillgänglig i flertalet butiker här.


Mitt i shoppingturen blev det lite kambodjanskt snacks i form av kokta och saltade småsnäckor. Jag hoppade över mellanmålet eftersom jag tror att min mage inte riktigt är såpass stålsatt att kunna klara av det.

Bloggens hastiga framfart hotas

Detta damp ned i vår, ännu inte hittade, brevlåda. Utan tvekan så betyder detta att bloggen kommer bli lite mindre aktiv den närmaste framtiden. Jag är hemskt ledsen för detta (utan att tänka på er). Att få skriva av mig är nämligen otroligt skönt.


För er som inte ser vad det är så kan jag berätta att den snällt informerar att husets eltillförsel har blivit temporärt avstängd.

Morgonterapi

Jag har lyckats få tag i bröd och apelsinjuice som jag nu hoppas min mage kan tillåta. Lycka mig till ^^

En dag från helvetet

Låt mig fint citera en citerande vän, ”We don’t see things as they are; We see things as we are.” och gårdagen var en av de små gångerna som påminde mig hur plågsamt sant detta är och vad som bör tilläggas är att det våra känslor, hur än temporärt de än påverkar oss, kan tolkas som något som vi är.

Först och främst, jag kunde inte sova. Min mage gjorde konstiga ljud, värkte och verkade vara obestämt orolig från och till, vilket gjorde att den minsta möjlighet till sömn på denna planka till säng var minst möjligt tänkbar. Jo föresten, vilket kanske bör nämnas, hela familjen jag bor med sover på tunt vävd rishalmsunderlagsbeklätt kakelgolv och sängen jag sover i är likvärdigt hård. Den enda madrasseringen jag har förutom mina lakan är mina valkar, och det är tur att de är många och mjuka, tyvärr är vikten av dem nog det som gör det hela väldigt plågsamt. Jo, sammanfattat så sov jag dåligt och runt klockan fyra bestämda jag mig att den där kissnödighetskänslan inte heller den hjälpte mig det minsta till att hitta sovro, så jag traskade tyst upp till toaletten, vilket är en fin stå-över-ett-hål-i-golvet-vatten-closette i ett av huset mest mygg, myr och spindelbesökta rum. När jag väl hade tänt lampan och tänkt att avslappnat släppa trycket så sitter det stora, fulaste, mest gigantiska supermördar spindel där inne och blänger irriterat på den stora, vita och numer skiträdda besten som tände ljuset. Den var monstruös! Med modet till fånga och skrajt kramat i mitt lilla bröst bestämde jag mig att gå till anfall och göra min kisseplats säker och monsterspindel fri, men vatten i mängder kunde den lätt undanröja och snabb som in i helvete var den så mina mesiga försök att mosa den med en vattenskopa var helt och hållet värdelösa. Till slut gick jag upp till mitt rum och hämtade den gigantiska insekt-och-allting-annat-dödar-sprayen som jag lyckligtvis hade köpt på marknaden. Med en strid som skulle kung Artur likna Pingu lyckades jag dräpa besten, men seriöst, det krävde nästan hela spraybruken. Den ville verkligen inte dö. Hälften av den dosen skulle kunna döda en ko, skulle jag tro. Sedan blev den mosad med ett otroligt motbjudande knastrigt slag med vattenskopan och nersköljd för säkerhets skull i det kambodjanska avfallshålet. Väl när jag satt där på huk så insåg jag att jag tusen i mig hade diarré.

Fast besluten efter att ha tagit medicin mot min mages otrevligheter så satte jag av tidigt till skolan för att ha mina första klasser. Väl där så är det svårt att ha tålamod med engelsklärare som inte förstår mig och ungar som inte klarade att sluta säga "s" efter varje engelskt ord. Full med sömnbrist och en kropp jag inte riktigt förstod mig på genomled jag en helvetisk skoldag. När man inte mår bra, så är världen runtom rent ut sagt jävligt irriterande. Till slut låste jag in mig i en liten toalett för att få ro och kunna umgås lite med mina stackars mage, då skulle den bestämt börja att spy också! Fan också!


Spindel, ha diarré och kräkas på samma dygn är inte vad som jag någonsin rekommenderar någon. Jäklar vad jag mådde dåligt!

Nattlig hundorkester

Plötsligt så började ett tiotal, kanske till och med fler, hundar yla, gnyla och vråla ute på gatan. Bara sådär i en minut. Det var verkligen en hundorkester som gav mig starka vibbar av skallkedjan i filmen, 101 dalmantiner. Wow, säger jag bara.

Fotvårdstajm

Inte traditionell med fil, fotbad och kräm, utan med lite mer hälsorelaterat och myggbettsrelaterat än må-gottrelaterat. Gott sammanfattat, det behövs.

Trafikklar

I högberedskap inför kambodjansk trafikatmosfär.

Arkitektur och arkeologi

Mitt i lite harmoni så begrundade jag arkitekturen och kom till insikt att allt från kojan som jag lekte när jag gick i lågstadiet till de mest genomskinligaste flygplatserna är arkitektur, inte bara byggnader som nyligen kom till, och nu tittar jag runt lite lätt.




Angkor Wat är jag grymt sugen på att se nu. Jag har fått höra att Angkor Wat inte är det mest spektakulära där vid staden Siem Riep, utan istället en något oomtalad, turistfri tempelstad, liksom Angkor Wat, fast skogen har helt svalt och gömt den bland stammar, rötter och bladverk. Dit vill jag, till Bayon (tror jag det heter).

Studier under mangoträdet

Jag lade mig under ett utav gårdens mangoträd en stund så här just innan kvällsskymningen och läste en bra bit i boken som jag ska undervisa med. Jag känner mig lite som en paradislärare.











Det fanns superstora monsterpissmyror i trädet. Som tur lät dem mig vara och dessutom så tror jag den nergrävda burken är en myrfälla.

Star Warshumor

Jag tycker detta är otroligt kul!


Det är Socheats, den yngsta i familjen, namnskylt på hans skoluniform.

Bäcksvart natt med underbara eldflugor

För några nätter sedan, en tidig morgon, låg jag tittade på den grådisiga himmelen som snart skulle börja att ljusna, och där kom en liten, långsamt, blinkande, blå gnista som likt en liten själ mystiskt guppade fram genom luften. Den landade på den unga palmen bara någon meter från mitt fönsterbläck. Snart slocknade den helt och morgonen blev återigen orientaliskt disig och stilla, men jag låg där fortfarande i min säng i djup fascination över vad jag hade sett. Det var så magiskt.

Vid frukosten samma dag så berättade jag om vad jag hade sett och då berättade dem att det finns ett fält en liten bit bort där det finns ganska många utav dem. Den yngste killen i familjen, Socheat lovade att ta mig dit samma kväll.

När vi började gå dit så var världen bäcksvart, natten hade verkligen omslutit sin ogenomträngliga sammetsmörker kring minsta lilla grässtrå. Tur som det var så hade Socheat och Sambath med sig en ficklampa som användes temporärt, sporadiskt och impulsivt till så gott som ingenting och mycket mer än hitta farliga stenar och gropar i vägen.



I en tveksam takt sneddade vi igenom ett fält, en genväg var skulle det nog föreställa, och nu strövade utan att ha en stampad jordväg under våra fötter och det torra gräset stacks lite lätt när det prasslande trampades ner. Mitt ute på fältet så hände det som jag hoppades inte skulle ske. Min fot stack till och det kändes som om något litet monster attackerade min stackars försvarslösa, enbart flipflopbeklädda, fot. Det stack till som om en gigantisk spindel gått ut för full på mig. Jag skrek, hoppade till i panik och grep tag i Sambaths tumme i en klent klängande och skräckslaget litet grepp. När ficklampan väl kom på och visade oss vad som hade fått mig att hoppa högt upp i luften så såg vi att det enbart var en kvist, men det var inte vilket sorts kvist som helst, vill jag nog påpeka. Den hade nämligen fem centimeter långa taggar, likt en gigantiskt törnbuske. En del av kvisten satt till och med fast i min sula. Trotts smärtan så var fann jag varken blod eller märken. När mitt hjärta tagit lugna slag igen och min röst landat bland ett lite lägre tonläge så skrattade vi hjärtligt och fortsatte sedan lunka mot vårt mål.

Väl framme så såg jag inget till en början, men med lite tålamod så kröp små ljusfläckar fram ur gräset och flackade iväg över fältet. Det var alldeles magiskt, som om att stå mitt inne i en disneyfilm. Jag glömde nästan att andas när natten plötsligt fick liv. Mina två guider var inte lika begeistrade som jag utan blev däremot mycket angelägna att livligt jaga de små krypen, och visst fångade dem några.