Ljudkultur

Detta har jag inte kunnat skriva om forrän nu för det är först nu som mina tankar har landat lite kring ämnet. De kambodjanska ljuden har jag haft mig runtom mig ända sedan dag ett jag då jag landade på Pochentong flygplats i det orientaliska kvällsmörkret, men liksom en person inte vet vad ett hav är om man bara badat i en skyddad liten fjord likaså visste jag inte vilka vider, vågor och vansinnigheter det fanns i detta ostasiatiska ljudhav.

Först och främst vill jag säga att det annorlunda. Mina bästa sammanfattning är en blott en enkel, outforskad, liten tanke. Jag tror inte det finns något ord för tystnad i det kambodjanska språket.

Morgonen bildligt talat tuggas fram ur nattmörkret utav det gnagande, mycket gutturala bönen som munken i pagodan ihärdigt rabblar i en sprakande, gammeldags och otroligt högljudd högtalaranordning. Mantran och ramsor i timtal, ensam och i kör. Vart jag än hittills mött min morgon så jag har varje grynings ljudbild varit skrämmande lika. Högtalaranordningar och allt som kan likna det är dock ingenting munkar har patent på, utan det verkar vara nagot utav ett ideal bland den stora massan.

I trafiken finns det lika många tutor, om än inte fler, som det finns motorer och de används lika mycket som fordonets förmåga att färdas frammat. Anledningen till att den används såpass flitigt är nog inte bara för vanans skull utan också trafikens något kaotiska ordning. Trotts min smått klagande formulering skulle jag ljuga mig blå om jag påstod att jag själv är oskyldig till att ha använt mitt signalhorn, flertalet gånger. Min observation skulle jag därför vilja påstyrka pålitlighet då jag inte bara betraktar utan också är en del utav betraktelsen.

Skolan är en mardrom för mina öron. Nu har jag kallat till möte för att diskutera ljudnivaerna i klassrummet och om man skulle kunna hitta en lite lämpligare strategi att ta i tu med volymtopparna än att banka i bordet med en pinne. Att oartikulerat, vrålskrika i kör när man tillsammans läser pa tavlan eller hälsar läraren välkommen, är bara två av många tillfällen då mina örontrummor önskade att de istället var på nattklubb i Sverige där ljudnivån är konstant och har lägre volym. Munkarnas mantran och ramsor har en slående likhet till de undervisningsmetoder som man använder här. Vid morgonens storsamling så ber lärarna elever att rabbla veckans alla sju dagar på engelska, men allt blir en stor ljudsmet. Inte ens ett andetag får plats mellan det kambodjanska namnet på måndag och det engelska, och uttalet förblir kambodjanskt. Storsamlingens ramsor liknar mer en populär marknad for strupsångare i målbrottet eller hornborgarsjön då tranorna återvander till de nordiska landskapen, än ett pedagogisk litet rim. I tillägg till dessa, för mig nya, lärarmetoder så har eleverna tendenser att prata i tid och otid under undervisningen i de for små, kvalma betongrummen.


Peace & Love-festivalen liknar en vaggsång om man jämfor med de bröllop, skördefestivaler och byfester jag hittills har gästat. Med elva, något åldriga, men stora och starka högtalare som maxat pulsar musik så känns skon som en hink med elektiska, små metallkulor när basen slår och balkongen tre hus bort söndrar olycksbadande betongdamm i takt med fönstrenas vibrerande. Det rostiga och bastanta, lilla diselverket som förser anläggningen med ström star strax bredvid dansgolvet, men ingen kan höra det. Tinitusen glömde jag bort eftersom jag permanent hade lock för öronen efter en kväll och det var knappt att jag kunde höra mina egna tankar. Under mitt festande här har jag fått höra att västerlänningar pratar för mycket när dem dricker, kambodjaner dricker tydligen bara, och med den musiken så förstår jag både varför dem dricker och inte pratar.

Natten då det becksvarta mörkret omsluter allt och lite därtill skulle ju man kunna tro att det skulle vara lite tystare, men inte då. I Pnom Penh tjuter trafiken, i grannskapet har någon skaffat sig en karaokemaskin och i gräset spelar syrsorna likt en tondöv violinorkester pa ecstacy och lider av allvarlig strängbrist. Här är tystnad en okänd vara som inte finns till salu.

Trotts att folk här är vana ljud i kvantiter som skulle kunna fälla Eifeltornet, så är jag inte ensam om min uppfattning. Då och då hör jag små försiktiga och smått förvirrade klagomål från mina kambodjanska fränder om den höga ljudnivån i klassrummet och munkens väckande bön strax före gryningen. Små och välberättigade "varför?".

Än har jag inte mött någon som har dålig hörsel här, kanske är de undanskuffade från de sociala rummen, men med denna fortgående ljudkultur gissar jag att teckenspråk är trendigt inom om femton år.