Kontrastrik kväll

Nu sitter jag framför min dator och myggorna på mitt ben. Tankarna vandrar från sak till sak, från ljus till mörker, från svalka till svett. Nyss var ju ute i den trafiksmet som sakta flyter fram på Phnom Penhs gator, en löst och mycket tätt sammansvetsad klunga av mopeder och bilar liksom dynamiskt omsluter alla hinder som finns i trafiken. Att få mig att svära krävs en sjukt långvarig bearbetning, eller en god vän och en försenad nödleverans av kondomer på Arvikafestivalen, men detta motorkaos som ständigt visade sin intellektuella frånvaro gav mig inga språkliga hinder att ge väder. Svordomarna och förbannelserna haglade tätt under mitt hjälmvisir. De har ingen trafikmoral och heller inte någon utbildning, det är verkligen först till kvarn får först mala, fast mer likt, först fram får först bromsa, visst låter det inte vackert, heller inte logiskt. Mitt bland negativa slagramsor och onda blickar så överaskade världen med sin nyckfulla förmåga att skapa konstrast. Mitt mellan två körfiler på en fyrfilig och mycket full väg stod en ung, oberörd skolflicka lugnt med sin för stora cykel, trotsade körriktning och mötte alla kommande bilar med en oberörd blick. Som om hon stod i en osynliga liten bubbla av välsignat lugn, just där lugn och välsignelse verkade som mest fjärran. En liten sekund och blott en halvmeter från mig passerade jag henne och direkt var hon förbi och förgången. Tanken nu drar till henne liksom ögonen omedvetet drar till flickan med den röda klänningen i filmen "Schindler's list", som för övrigt är en svartvit film.

Likaså så stod en ung munk mitt i vägen med en bok och högt hållet huvud tålmodigt väntandes på tillfälle att korsa den resterande hälften av de fyra filerna som verkade oavbrutet omringa honom av fart och rumgiriga trafikanter. Hans lugn och smått uppgivna tillvaro mitt i en mordisk väg förvirrade mig mig mer än vad det fascinerade mig. Dock lade jag märke till att hans orangea klädnad var det enda som sett här som ens kan likna en klok reflex.

I det orientaliska kvällsmörkret lyser varje lampa hånfullt och påminnande att materialismen ser har sitt onda lynne inte hos det materiella utan hos brukaren och vägarna här är som en satanistisk fyrverkerigala utav bromslyktor och strålkastare.

Lugn och smått illamående här hemma så sammansluter jag mig till familjens rutiner och nyfunna glädjeämnen och sorger. Jag tror myggorna har saknat mig i helgen.